Många kommuner saknar kompetens att värna bebyggelsens kulturvärden. Skärgårdsstaden Waxholm är en av de mest utsatta orterna, skriver Catarina Baldo Zagadou.

Visst är det konstigt. Samtidigt som många makthavare i dag hyllar allehanda svenska modeller och värderingar (vad det nu är?) är det många som struntar i det svenska kulturarvet. Det går inte ihop.

Vi som var med på 1960-talet känner igen oss: Grävskoporna är tillbaka, och de är i full gång. Det rivs mer än på ett halvsekel. Nu hotas också platsen i Vaxholm – Norrberget – där de första vårdkasarna tändes redan på Gustav Vasas tid.

Nyss slog överantikvarien Knut Weibull larm i Dagens Samhälle: ”Byggboomen hotar oersättliga kulturvärden”. I en debattartikel (27/3) konstaterar han att två av tre kommuner i vårt land helt enkelt saknar tillräcklig kompetens för att förstå hur värdefulla de egna kulturmiljöerna egentligen är.

Weibulls motargument är ekonomiska: ”Kulturmiljöer är viktiga för en hållbar samhällsutveckling. De lockar turister och ökar en plats attraktionsförmåga. Det genererar i sin tur inkomster och arbetstillfällen.”

Men överantikvarien nämner ingenting om kulturmiljöernas betydelse för var och en av oss – på ett djupt existentiellt plan. Det är talande. Allt mäts numera i pengar. Ändå lever vi i en tid av eviga identitetsdiskussioner. Vem är jag? Det är frågan som genomsyrar dagens täta trafik i sociala medier, fyllda av selfies.

Så vem blir en människa utan minnen, utan spår bakåt, utan historia? Inte mycket. Man kan likna det vid en skräckinjagande sjukdom: Alzheimers.

Ja, att systematisk kulturförstörelse förekommer i krig är logiskt: Det demoraliserar och gör människor arvlösa. Ändå saknas alltså tillräcklig kunskap, i nästan sju av tio kommuner, om hur vårt svenska kulturarv ska skyddas, ens i fredstid.

Min egen kommun är ett kusligt exempel. Och då talar vi ändå om Vaxholm, skärgårdsstaden som överlevt – just tack vare läget vid havet i kombination med den pittoreska kulturmiljön.

Utvecklingen följer ett tydligt mönster:

– Röj bort tallar och äppelträd. Spräng berghällarna. Riv det småskaliga gamla i trä.

– Och bygg nytt, stort och dyrt i betong. Kommersialisera mera!

En intensiv byggboom – just av det slag överantikvarien varnar för – har nu tagit så gott som varje plätt på Vaxön i anspråk. Ett antal värdefulla byggnader i Vaxholm har jämnats med marken. Tetzlaffska huset vid Torggatan, stadens då äldsta, är bara ett i raden. Kruthuset på Rindö, 1700-tals-huset på Kullön, Gröna längan på Hamngatan är andra exempel.

Ofta har det handlat om hus från sent 1700-tal eller tidigt 1800-tal. Inte sällan belägna mitt i stadskärnan. I flera fall har husen dömts ut utan hänsyn till oberoende expertutlåtanden och utan att vare sig tjänstemän eller politiker över huvud taget har brytt sig om att besöka dem och bilda sig en egen uppfattning om i vilket skick de var.

– En nonchalant inställning, konstaterade byggnadsantikvarien Hampus Benkert i ett lokalblad redan för ett par år sedan.

Nej, varken bevarandeplan, plan- och bygglag eller den lokala översiktsplanen för sommarnöjesbebyggelsen har räckt till för att skydda Vaxholms kulturmiljöer. Engagerade medborgare har på olika sätt försökt sätta käppar i de rivningshjul som expansionslusta och privatiseringsiver har satt fart på. Men så länge miljöalliansen i Vaxholm (M + L + C + MP) vägrar lyssna på kritiken och själva inte verkar bry sig om Vaxholms kulturvärden har framgången varit skral.

Vi har höjt våra röster. Vi har överklagat, ja, ingenstans i Stockholms län överklagas det så ofta och mycket som i Vaxholm. Men det har sällan hjälpt.

Märk väl, bevarandeplanen i Vaxholm är nästan fyrtio år gammal. Någon ny har inte upprättats, trots att det fanns en stark rekommendation att göra just det när den gamla planen fastslogs 1979. Redan då föreslogs att 34 hela kvarter i staden skulle märkas med litet q – det starkaste skyddet mot rivning.

Många nya detaljplaner har upprättats i Vaxholm sedan dess. Men inget helt kvarter har ”fridlysts”. Förra året erbjöd Länsstyrelsen att skjuta till medel till en färsk kulturinventering, under förutsättning att kommunen la till lika mycket. Men icke, kommunen avböjde.

Också Norrberget , den sällsynt natursköna höjd som kommunstyret nu vill hårdexploatera, ansågs i rekommendationen från 1970-talet behöva märkas i sin helhet med litet q eftersom det har natur- och kulturvärden av riksintresse. Men det blev aldrig av, och nu kan området komma att förvandlas till ett bostadsrättsområde med över 300 lägenheter. Garage ska sprängas in direkt i berget.

Den 50-talsskola som finns där i dag, i fint och gediget skick med många bevarade originaldetaljer, är med på Svenska Byggnadsvårdsföreningens Gula lista för hotade svenska kulturmiljöer.

Vem bryr sig? Inte Vaxholms politiska etablissemang i varje fall. Riv hela rasket!

I ett yttrande med anledning av exploateringen på Norrberget skriver Svenska Naturskyddsföreningen: ”Tyvärr har turerna kring nedläggningen av Norrbergsskolan och planeringen av det aktuella området gett många exempel på brister i den demokratiska processen.”

Ja, Norrberget är stadens själ och hjärta – och det bultar, också i oss som bor här. Träbebyggelsen, den som gjort Vaxholm så älskat av så många, är utrotningshotad.

Men ett folkinitiativ då, kanske den uppmärksamma samhällsmedborgaren vill föreslå. Jovisst, det stämmer. Det är numera möjligt för medborgare att genom namninsamlingar tvinga fram rådgivande lokala folkomröstningar på ställen där demokratin – som i Vaxholm – fungerar dåligt.

Två gånger har hängivna Vaxholmsbor samlat in namnunderskrifter för att rädda Norrberget. Två gånger har vi lyckats nå över den kritiska gränsen: Tio procent. Men första gången avstyrdes alltsammans genom ett administrativt handgrepp: Vissa hade inte skrivit sina sista fyra siffror i personnumret. I vintras accepterades till slut 1 341 namn – 16 procent av de röstberättigade på orten, nästan exakt lika många som antalet liberaler och centerpartister tillsammans.

Så det blir folkomröstning i år, valkampanjen har just börjat, mer än lovligt smutsig redan. Jag ska inte trötta er med detaljerna. De hoppas jag att någon ambitiös journalistkollega – mot alla odds – har lust att gräva i och bevaka på nyhetsplats. (Kolla till exempel hur det kommer sig att kommunen föregår rivningslov och folkomröstning genom att, under påsklovet, låta genomföra en geoteknisk undersökning av marken).

Ja, hur sätter vi stopp för den kulturförstörelse som nu pågår under medieradarn i små kommuner som Vaxholm? Kan kultur- och demokratiministern ingripa?

Någon borde i alla fall känna sig manad att komma på ett sätt att skydda svenska kulturvärden från okunniga kommunalpolitikers klåfingrighet. Det vore riktigt bra för Sveriges framtid. Och för alla oss som lever här nu.

Catarina Baldo Zagadou